Flink

Ja nu börjar benen bli lite mer rörliga, och jag har återhämtat mig såpass mycket att jag tänkte dela med mig av min sida av den senaste veckan!

"Kravaller hade börjat nånstans nere på tredje bänk" sjunger Joakim Thåström i låten "Döden i Schlager SM" från 1988.

Nu var det 21 år senare med levande artister i Melodi Grand Prix i Norge, och inga kravaller direkt. Men tredje bänk stämde gott, och det var en fin show!

Som bekant var Sussies lillasyster och hennes kompis med oss under helgen och de två tjejjerna skulle åka hem på Söndagen. Under tiden Sussie guidade in dem till Oslo S med den, efter kraftiga snöfall, kaotiska tunnelbanan passade jag på att dra på mig skidkläderna och ge mig ut på en liten tur med längdskidorna.

Sagt och gjort stod jag snart på motsatt sida T-banespåren än där tjejjerna åkt in till byn någon minut tidigare, mitt mål var den beryktade Frognerseteten.

Det var en dimmig, rå, fuktig och snöfylld Majorstue jag lämnade med ettans T-bana. I kupèn satt jag och avnjöt en Ringnes Vøtrerøl under tiden tunnelbanan snabbt klättrade uppför berget och upp över dimman. 30 minuter senare stod jag i ett gnistrande snölandskap med strålande sol och perfekta løyper av alla dess slag!

Skidorna kändes bra och jag njöt verkligen av fartvindarna från de snabba nedförsbackarna och mjölksyran från de branta uppförsbackarna. Till min strora förvåning åkte jag förbi en stor skidanläggning med sittliftar och alla möjliga moderna faciliteter. Efter avklarat träningspass åkte jag, skidorna och pulsklockan hem igen och hittade en liten sjukling som låg nedbäddad i sängen.

Liten, söt och ynklig var hon, och jag kunde passa på att gottgöra litegrand av allt hon gjorde för mig när jag helt plötsligt låg på dödsbädden i en dag för någon vecka sedan. Frukt, lite sömn och en huvudvärkstablett verkade vara det som fick henne på fötter igen efter ett par timmar.

Nåja, efter konserter med kollegorna och en hel del övertid under veckan var vi slutligen påväg mot sälen på Fredagen.

Lördagens inköp av startlapp och den underbara åkningen som följde är ju redan omskriven, istället skall jag skriva några rader om D-day...

05:11 väckte Sussies sömnrytmklocka mig och 05:30 åts det frukost med farbror Göran. Flingor med mjölk, några mackor och två glas apelsinjuice fick duga innan vi for iväg klockan sex.

Mina skidor hämtade vi på Flisbergs och Göran, som är lite mer wild and crazy, hade vallat skidorna själv och dessutom använt tejpfäste... och eftersom han kom imål två timmar före mig slutar vi valladiskussionen där:P

Vi var parkerade och klara att ta skidorna på en provtur bort mot startområdet ca: 07:00. Det var kallt, väldigt kallt, och det är faktiskt lite meckigt att åka skidor med en stor säck fylld med handduk, ombyteskläder, SKOR (ingen vill ha pjäxor på ett tag efter 9 mil) och annat man behöver efter målgången.

Hur som helst kom vi slutligen fram till starten och letade upp våra startfält, mitt var 9 och Göran stod i ledet framför. Där la vi ut skidorna för att hålla platserna och kunna röra sig lite mer fritt för att hålla värmen. Att springa och hoppa lite i 45 minuter fick duga som uppvärmning inför starten. Nervositeten gjorde sig påminnd lite då och då och i en monolog med migsjälv kom jag fram till att jag redan dagen innan uppnått the point of no return iockmed att jag faktiskt anmält mig:P

Klockan åtta gick starten och jag tror jag hade valt fel sida då jag ställt mig till höger i det otroligt stora startområdet, de till vänster började åka bara sekundrarna efter att starten gått medans vi vackert fick vänta 5 minuter på att komma iväg. Och det gick trögt att ta sig fram mot den första mytomspunna backen. I början av backen spelade en perfekt kombination av lite sömn, lite vätska, mycket kyla och mycket nervositet mig ett spratt då kroppen tyckte att det var på tiden att inte bara frysa utan även må illa och vilja svimma. Mitt i backen där det gick som mest långsamt tog jag varje stillestånd för att vila mitt huvud mot stavarna och begrunna djupt på vad jag gett mig in på. Eftersom kroppen knappt ville bära mig tänkte jag att jag minsann skall ta mig till Smågan (första stoppet efter drygt en mil) för att få i mig lite varm sportdryck innan jag ens skulle fundera på att ge upp. Men konstigt nog gick obehaget över efter bara en halvmil och jag tror ett väl märkbart leende spred sig på mina läppar när jag började njuta av färden på riktigt. Så till Smågan gick det fint och sportdrycken och hejjaropen fyllde mig med den energi som behövdes för att fortsätta till Mångsbodarna där min lilla följedam Sussie skulle vänta med Kexchoklad, festis, pussar och motivation. Och eftersom jag var vid detta laget var i stort behov av att bedriva urineringsverksmhet ville jag gärna veta vart hon höll hus så jag ringde "en liten bit efter Mångsbodarna" fick jag till svar och började staka på allt som gick... Det gick ganska många små bitar innan jag insåg att vi kanske missat varandra, så jag ringde igen och vi fick klart för oss att så var fallet. Men två mil efter vårat första planerade möte såg jag hennes vita jacka och gnistrande leende när hon glatt stod och hejjade på mig i uppförsbacken:) Här stannade jag en stund för att både fylla på och göra mig av med vätska. Sussie hade även med sig valla och började genast dra på ett lager glidvalla när jag nämnde att det var fruktansvärt dåligt glid. Det gjorde susen med några minuter nära henne och jag kämpade vidare.

Allteftersom milen försvann bakom mig och kontrollerna och Sussie avlöste varandra med att ge mig mat och dryck närnade jag mig punkten då det inte gick så lätt längre. Mycket klarar man på vilja, men när 100% av alla kroppsdelar gör ont och skymningen närmar sig krävs det där lilla extra. Slutet var alltså väldigt tungt, men vetskapen om den varma duschen som väntade och att Sussie faktiskt snart skulle vara framme i Mora och stå vid målet som min egen lilla kranskulla gjorde att det faktiskt gick ganska bra. 18:36 passerade jag under den porten som hela loppet funnits i bakhuvudet. Nog för att höftlederna var i samma skick som på en 15 år gammal sönderavlad schäferhund och knäna var som en söndertränad volleybollspelares känder det faktiskt bara helt underbart att komma i mål.

I mål stor Sussie och ropade på mig och kungjorde för mig hur duktig jag varit, och det värmde helt in till benmärgen att höra hennes upplyftande ord:)

Strax innan mig hade Richard Olsson gått i mål, trots att jag var 7 sekunder före honom bara någon mil tidigare, han hade nog någon bra ordvits på gång som gav lite extra spurtkraft:)

Duschen var riktigt go efteråt, bortsett från att all duschtvål jag haft i säcken jag lämnade i starten hade frysit efter några timmar utomhus och därför var relativt otrevlig att applicera på min varma lekamen...

Grattis SMS-en droppade in och spädde på stoltheten:)

Men som Mamsen kommenterade kanske jag borde träna lite mer inför nästa år...

När jag återvände till målområdet hade Sussie lämnat skidorna i bilen och väntade mig med en jättefin Morahäst med texten "Anders Vasaloppet 2009" på, ett väldigt fint pris som nu sitter på mitt kontor och hela tiden påminner mig om både min älskling och loppet vi tillsammans genomförde. Skidor... Bil.. .Whatever:P

Jag kände mig som en 95-åring när hon ledde mig mot bilen vi skulle åka till Oslo med. Och jag kände mig fruktansvärt bortskämd när jag kunde sätta mig i ett bakåtlutat säte och lägga huvudet på en kudde och dra en filt över mig medan hon skulle köra hem. Resan var ingen dans på rosor eftersom det större delen var blixthalka och riktigt usla förhållanden, men hon tog oss hem på ett exemplariskt sätt och 03:00 sov vi båda efter att ha varit helt utmattade.. den ena fysiskt och den andra psykiskt efter körningen...

På måndagen väntade kollegorna på mig och jag hade fått en fin skylt på min dator.

Det var förvånansvärt många som följt min dag i spåret, både kollegor, släkt, vänner och bekanta. Ett jättestort tack vill jag rikta till alla er som lyckoönskat, gratulerat och hejjat på mig längs vägen!

Och det största tacket till min Vallaexpert/Näringsexpert/Hejjarklacksledare/Följebilförare/Kranskulla och Chaufför Susanne:) Tack Älskling!

Under dagen fick min onda kropp order om att befinna sig utanför ett solarie på Majorstuen 18:00, där väntade Sussie och sa att jag behövde lite värme och avkoppling. Så vi solade en stund i dubbelrummet innan jag fick hennes nycklar och order om att gå till hennes lägenhet. Eftersom jag visste hur vi på natten bara släppt alla väskor ur händerna för att försöka få lite sömn innan jobbet trodde jag att ett bombnedslag skulle möta mig... Men icke! Levande ljus i en nystädad lägenhet och på den nybäddade sängen låg myskläderna som snabbt fick ta skjortan och jeansens plats. Och strax efter kom Sussie hem med riktigt fin Kinesmat som vi avnjöt med lite rött vin. Sussie hade även lite sushi som jag väl inte var så värst avundsjuk på:P Men en väldigt fin överraskning får jag säga.

Thats all folks, snart väntar Tysklandskryssningen.. men först lååånga arbetsdagar!

Och eftersom jag uppenbarligen inte åker skidor lite då och då utan hellre slår på stort nån gång ibland hoppas jag att ni har överseende med att jag skriver bloggen på samma princip! Mycket och sällan:)

//Anders